So What?
Idag på Sången så hade vi betygsnack. Poppe sa till mig att jag ligger på G-nivå, men att jag kan få MVG om jag bara kämpar. Jag behöver egentligen inte göra så mycket, än att vara på lektionerna och att jag ska lära mig texter utantill för att sedan sjunga dem för honom, Benne och Ludde. Men det är jobbigt. Jag klarar inte av tanken att blotta mina känslor, för när det gäller mina känslor så blir jag väldigt känslig. Jag känner mig så otroligt liten när nån frågar om jag kan spela en låt som jag skrivit. Jag har en dålig vana av att aldrig säga nej. När folk ber mig om nåt, kan inte jag säga nej och detsamma gäller när folk frågar om jag kan sjunga. Visst , jag sjunger ju då, men inte med de känslorna som jag verkligen känner.
Jag vill nå ut till folk genom min musik. Det räcker för mig att en flicka lyssnar på en av mina låtar när hon mår riktigt dåligt av alla problem hon har, att hon lyssnar på en låt och för ca 3 minuter så glömmer hon allt. Allt som känns jobbigt i livet. Hon kan bara koppla bort allt och känna sig fri en liten stund. Det räcker för mig. Har jag fått den personen att känna sig fri i 3 minuter, så är jag nöjd. Men det jag vet är att det aldrig kommer att hända, om inte jag tar mig modet att säga "Jag skiter i vad de tycker om mig, för jag är grym". Om jag skulle kunna övertala mig själv att jag är det, så skulle jag ta publiken med storm.
Jag gråter oftast när jag spelar mina låtar, eftersom de betyder så otroligt mycket för mig. Det är en slags väg som leder en människa rakt in i mitt hjärta. Skulle folk verkligen förstå mina texter, så skulle den personen så en ledråd som skulle kunna få den personen att förstå mig. Mina texter är inte svåra att förstå, men budskapet som finns i låtarna ger ut ett budskap som inte alltid är lätt att förstå. Skulle man förstå dem, så skulle man förstå mig och jag är definetivt inte lätt att förstå.
Mitt mål just idag är att kunna framföra mina låtar för andra, utan att vara rädd att de ska förstå mina texter. Jag vill inte vara rädd för att blotta mina känslor. Jag vill bara kunna säga "So what" och bara go on with my life.
En sak till som Poppe sa var att det skulle vara jättebra om jag skaffade mig en kalender att skriva saker i, eftersom jag alltid glömmer och jag kommer då att ha bättre koll på allt. Och jag har också bokat ett flertal datum då jag ska på vernissage och utställningar, för att leta inspiration och bara lära mig.
Här har ni i alla fall ett stycke av Ludwig van Beethoven som jag verkligen älskar. Jag tänker på all sorg som finns när jag hör den och hur mörk världen vi lever i kan vara. Här är i alla fall Moonlight Sonata: Adagio Sostenuto
Nina
Jag vill nå ut till folk genom min musik. Det räcker för mig att en flicka lyssnar på en av mina låtar när hon mår riktigt dåligt av alla problem hon har, att hon lyssnar på en låt och för ca 3 minuter så glömmer hon allt. Allt som känns jobbigt i livet. Hon kan bara koppla bort allt och känna sig fri en liten stund. Det räcker för mig. Har jag fått den personen att känna sig fri i 3 minuter, så är jag nöjd. Men det jag vet är att det aldrig kommer att hända, om inte jag tar mig modet att säga "Jag skiter i vad de tycker om mig, för jag är grym". Om jag skulle kunna övertala mig själv att jag är det, så skulle jag ta publiken med storm.
Jag gråter oftast när jag spelar mina låtar, eftersom de betyder så otroligt mycket för mig. Det är en slags väg som leder en människa rakt in i mitt hjärta. Skulle folk verkligen förstå mina texter, så skulle den personen så en ledråd som skulle kunna få den personen att förstå mig. Mina texter är inte svåra att förstå, men budskapet som finns i låtarna ger ut ett budskap som inte alltid är lätt att förstå. Skulle man förstå dem, så skulle man förstå mig och jag är definetivt inte lätt att förstå.
Mitt mål just idag är att kunna framföra mina låtar för andra, utan att vara rädd att de ska förstå mina texter. Jag vill inte vara rädd för att blotta mina känslor. Jag vill bara kunna säga "So what" och bara go on with my life.
En sak till som Poppe sa var att det skulle vara jättebra om jag skaffade mig en kalender att skriva saker i, eftersom jag alltid glömmer och jag kommer då att ha bättre koll på allt. Och jag har också bokat ett flertal datum då jag ska på vernissage och utställningar, för att leta inspiration och bara lära mig.
Här har ni i alla fall ett stycke av Ludwig van Beethoven som jag verkligen älskar. Jag tänker på all sorg som finns när jag hör den och hur mörk världen vi lever i kan vara. Här är i alla fall Moonlight Sonata: Adagio Sostenuto
Nina
